Jag har återigen tagit beslutet att gå ner i vikt. Vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag är trött på att alltid vara trött, inte känna mig bekväm med mig själv och trött på att känna att sonen nog skäms för mig för att jag är så tjock och inte bara att han har kommit i "skämsåldern". Droppen var även att en bekant som är alkoholist ringde när hon var full och skulle "tala allvar" med mig för att jag är så tjock. Jag menar: hallåååå..?! Skulle det vara en stor överraskning och skulle jag bli tacksam för det? Det var inte samtalet i sig som fick mig att reagera även om jag förstås tyckte det var jobbigt, utan mer att "av barn och dårar får man höra sanningen". Om hon kan ringa och säga det när hon är full, hur ser då andra människor på mig?
Jag är också lite tvärtom, att när jag tittar mig i spegeln inte ser en tjock människa. Jag väljer att blunda för det och istället se det som är positivt, det som jag tycker om hos mig själv. Till skillnad från många andra (förmodligen de flesta) som kanske ser det negativa och som upplever sig själv som överviktiga fastän de inte är det. Jag var mer sådan när jag var yngre och faktiskt normalviktig! Så konstigt det kan bli...
Nu har jag i allafall kört igång igen. Jag har nu Viktklubb till hjälp - inte så mycket att jag går strikt efter deras modell och för in allt jag äter i programmet, men jag försöker tänka kalorier och motion. Och jag för in veckans vikt i programmet så att jag får en viktkurva. Hittills har jag gått ner 3,8 kg. Jag skall försöka göra det min pulsklocka säger att jag ska göra i form av träning. Vägning blir varje måndag morgon, då ska jag även försöka rapportera här. Jag skall också fota mig själv vid varje nytt tiotal. De bilderna kommer jag att lägga upp i bloggen så småningom. Jag ska också mäta mig och även ta fram delmåls-kläder. Men det får bli i morgon. Här är det läggdags!
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar